En bildvärld som beskriver, förhoppningsvis även berättar något har alltid lockat mig. Dessutom har jag så länge jag kan minnas känt en närmast primitiv lustkänsla inför själva färgupplevelsen. Hur detta sedan söker sin uttrycksform är däremot ett ständigt pågående arbete. Mycket förändras genom åren. Efterhand blir man kanske mer uppmärksam på formens betydelse.

Bilden av mitt målarskrin som målades under åren på Konstakademien i Köpenhamn får bli startpunkt för ett bildurval. Efter att ha kört fast i olika mer "ambitiösa" bildförsök utfördes den målningen i all hast på tidningspapper. Detta billiga - och högst olämpliga - underlag för en oljemålning undanröjde alla funderingar om "den eviga konsten", vilket förmodligen var välgörande.

Lustigt nog har jag efter popkonstinfluenser och en realistisk period under 70-talet åter närmat mig det första uttryckssättet. Fast nu förhoppningsvis med en annan medvetenhet om måleriets möjligheter.

A pictorial universe that describes, hopefully even tells something, has always guided me. Already as a child a simple observation of a special colour could excite me. How this then seeks its form of expression becomes a constant work in progress. Much changes over the years. Gradually one might come to pay more attention to the significance of form. The picture of my paintbox (reproduced to the right) was painted during the years at the Royal Academy of Arts in Copenhagen in 1960s. Clicking on that picture brings forth a selection of my later works. I may unintentionally have returned to that form of expression after a transient "pop art period" and one of realistic representation. But my inclination to "discover things not seen" (as Cennini said) has hopefully improved over the years by incessant attempts to explore the possibilities of painting.